Oktoberfest och Tyskland, 1996

Tar tåget ner till København för vidare befordran till München och Oktoberfest. Resan tar ganska precis 24 utmattande timmar, men jag har en ritual, en uppgift, som måste utföras. Det är tionde året i rad som jag ska dricka den bayerska Märzen på plats. Tillsammans med cirkus 7 miljoner andra pilsnergubbar och gummor...

Oktoberfest

O'zapft is! är de magiska orden som Münchens Överborgmästare utropar, samtidigt som han tappar upp det första helliterkruset med färskt öl. Och därmed är den igång, i enlighet med en noggrant fastställd ritual - Oktoberfesten.

Det började - Oktoberfesten alltså - redan 1810 när kronprins Ludvig I gifte sig med prinsessa Therese av Sachsen-Hildburghausen från norra Tyskland. Bröllopet skulle firas (eller skulle de bayerska bönderna blidkas?) med stora fester på fyra ställen utanför staden. Kungen Maximilian I stod för mat och dryck, det var hästkapplöpningar och ett livligt festande. Ölet flödade på den första oktoberfesten. Idag håller man årligen traditionen vid liv från mitten av september och sexton dagar framåt, till den första söndagen i oktober. På Thereseängen helt nära centrum har stadens bryggare slagit upp sina väldiga öltält - de liknar mer flygplanshangarer! Hacker Pshorr tältet, till exempel, mäter 90,5x43 meter. Man tar emot 6.900 personer i tältet och 2.400 utanför i "ölträdgården". Det tar 10 veckor att bygga tältet och 6 veckor att riva det, låter värdparet Toni och Christi Roiderer (tillsammans med sina 350 medarbetare) hälsa. Och då är man definitivt inte störst bland de tiotalet tälten (HofBrau tältet tar emot 10.000 gäster). För att få driva en av dessa gigantiska ölhallar ska man ha varit i krögarbranchen sedan generationer, och ha ett fläckfritt förflutet i minst tre generationer! Gästerna har inte alltid ett lika rent samvete. "Die Mass Polizei" plockade förra året av 100.000 ölglas från betyngda gäster på väg ut från området. Blåsorkestrar tutar, bayrare och turister från hela världen, sjunger "Ein Prosit" och "Ein zwei zuffa!" medan 60.000 hektoliter Märzenbier rinner ner i törstiga och hesa strupar. Det pinfärska ölet levereras fortfarande i fat - till och med träfat till ett av tälten - och serveras ein mass - enliterskrus. Till detta serveras främst grillade kycklingar och olika korvar. Icke heller att förglömma rädisorna. Allt detta ackompanjeras av ett gigantiskt nöjesfält där åksugna får sitt lystmäte i berg-och-dalbanor och karuseller. En doft av kanderade mandlar och sockervadd ligger tung över festplatsen. Och överallt små stånd som säljer allt från souvenirer och godis till fisksmörgåsar.

Lyssna på lite Oktoberfest (Ein prosit, 35 sekunder, mp3, 250kB)

Rothenburg o.d.T

Fördelen att ha en tågluffarbiljett är att man kan ge efter för infall. Innan mitt tåg gick från Stockholm passade jag på att klippa mig (man vill ju vara fin när man är på resa!) och frisören hade 1995 varit i den medeltida staden Rothenburg ob der Tauber och tyckt att det var en höjdare. Hon berättade att till och med McDonalds hade varit tvungen att foga sig och inte störa den medeltida stadsbilden. Man hade sagt "vi vill gärna ha er här, men inga skrikiga neonskyltar, tack". Så Mc fick snickra ihop en skylt som såg medeltida ut och hänga ut. Den staden måste jag bara besöka tänkte jag.

Mycket i Rothenburg o.d.T. är så tyskt så tyskt. Restaurangerna till exempel. I stort sett det enda som finns - och det är många - ser precis likadana ut och serverar i stort sett samma rätter. Lokalen är ganska osig och allt är en tysk dröm i ljust trä, stol- och bänkdynor i något avvikande beige-orange-brunt-grönt mönster. Det är fläsk på längden, det är fläsk på tvären. När man sedan ska dricka kaffe efter sin "schwein-någonting" får man in kaffe-fet-grädde, och hjärtat drar ihop artärerna i krampaktiga ryckningar för att skydda sig mot den förnyade fettattacken. Efter en dag känner jag att jag skulle kunna döda för en frisk sallad. Nästan alla restauranger har också "fremdenzimmer", några utger sig till och med för hotell. Och det är ju praktiskt.

Dagarna i Rothenburg o.d.T. går sin gilla gång. Det blir en kombination av långa promenader och total stillhet med artärproppar och läsande. Stan är nästan löjligt romantisk och pittoresk. Inte ens Disney skulle kunna göra det gulligare. Överallt tinnar och torn, sneda hus och kullersten. Och hela härligheten är utslängd i ett bedårande kuperat landskap. Stan var en hårsmån från att förstöras helt och hållet under 2:a världskriget, men räddades av en amerikansk general. Vet inte vad han hette, men kan det verkligen ha varit Walt Disney? För att inte bli allt för rosenröd går jag till kriminalmuseet och får mig en dos hederlig gammal grymhet. Och då speglas inte främst brottslingen, utan lagen och makten. Museet är Tysklands största i sitt slag och tydligen en auktoritet. Hela utställningen präglas av tortyr, bekännelseinstrument och bestraffningssätt. Och då slår det mig, att hur kan en medeltida stad, som speglar en tidsålder med en sådan grymhet och total brist på respekt för den enskilda människan, sägas vara romantisk?

Hotellet - eller "gasthauset" - jag bor på är på alla sätt typiskt. På entréplan en restaurang som osar flott och svin, och en, två, trappor upp enkla rum. Hotellet har klassats som tvåstjärnigt och det är nog rätt. Men jag ger det en solklar femma för lyhördhet. När en busslast tyskar stiger upp och marscherar till frukost ligger man inte kvar och drar sig precis. Amerikaner och tyskar är så förbaskat högljudda. Hela jämrarns världen ska höra vad dom säger. Jag har gått och retat mig ganska mycket på det här i Rothenburg. Det myllrar av japanska turister också, och jag retar mig även på dem. De är ganska tysta i alla fall, de tjattrar lite lågmält, men de är ganska buffliga på trottoarerna. Och det retar mig.

Intressant notering?! I Rothenburg o.d.T. serveras Aasbach Uralt (tysk brandy) med Coca Cola. Så när jag beställer en Aasbach och en kaffe får jag inte bara det jag beställt, utan en Cola också. Rent principiellt kommer jag inte att röra colan. Det är lite som i Sverige under motbokens högtid, när man inte kunde få in en sup på krogen utan att beställa mat, och krogarna hade en tallrik mat som cirkulerade mellan de supande gästerna.

Konduktrisen - säger man så om en kvinnlig konduktör? jag är uppenbart skadad av tyskan, där har man feminin och maskulin benämning på allt - på tåget från Rothenburg till Steinach var ganska gullig i sin oförspeglade förvåning när hon frågade vart jag skulle åka till efter Steinach, och jag svarade att jag skulle stanna där. Efter att ha promenerat i högst en kvart och beskådat järnvägskorsningen, vägkorsningen och de tolv husen gick jag tillbaks till stationen och förstod varför hon var så förvånad. Förkrossande tråkighet. Jag mötte samma konduktris på tåget tillbaks till Rothenburg och hon log och skämtade om mitt liv som pendlare. Dom har ett underbart öl i Rothenburg, Rothenburger Landwehr-Bier. Deras ljusa fatöl är fenomenalt, deras mörka är en dröm... Etiketten är prydd med en soldat av äldre modell (1700-talet?) i blå-vit uniform, och jag antar att det är det man syftar på med Landwehr. Allt är så historiskt här. Hur som haver så har man bryggt sitt öl sedan 1755 på Privatbrauerei Wörner Reichelshofen. Med den äran!

Hamburg

Jag får en känsla av att Hamburg håller på att flippa ur totalt. Jag tror jag aldrig sett så många utslagna vid Hauptbanhof, tiggare i alla åldrar - väldigt många unga i skolåldern, uteliggare, stan verkar skitigare och mer kaotisk än någonsin. Samtidigt byggs det och donas. Luxuösa shoppingarkader växer som svampar ur jorden. Under en kvällspromenad såg jag först tre småungar som, fick jag en känsla av, skulle tillbringa natten i en portuppgång. Hundra meter senare ser jag en tonåring i en annan portuppgång dra ur en spruta ur benet. Och då var jag inte ute i ruffkvarteren, utan i det för kvällen stängda konsumtionsparadiset. Vad som beklämmer mig mest är de unga som driver omkring istället för att gå i skolan. Vad skapar de sig för framtid? Vad ger det Tyskland för framtidsutsikter?

Letar mig till min favoritkrog, Das Steinthorhaus. Byggd 1265 - de sista delarna revs 1831. Och hade det inte rivits hade det säkert jämnats med marken under 2:a världskriget. Nu finns det alltså bara som målningar på väggarna. Krogen är liten, rustik och har god öl (Haake Kräusen Pils). Men det börjar bli dags att ompröva det där med favoritkrog, det var länge sedan dom hade sin fenomenala jägargryta på matsedeln. En fördel med krogen är att den ligger blott ett stenkast från stationen, så det är bra att vänta på tåget här.

Peter Fristedt, 1996

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor